I eftermiddag kommer de äntligen och monterar vår efterlängtade köksfläkt. Det ska bli så fruktansvärt skönt att äntligen kunna laga riktig mat, slippa all halvfabrikat som vi fått ha senaste då vi inte kunnat steka något. Åh, det ska bli sååå skönt! Så imorgon ska här äntligen lagas KÖTT! :D Kotlett, skinkstek, fläskfilé... Åh, vad ska man välja för gott? :)

Ikväll eller imorgon ska här även bakas bullar, after-eight muffins, hallongrottor och något annat smarrigt. :) Viktor fyller år på tisdag och då måste här ju finnas lite gott att fika på :) Och sen är det aldrig fel att ha hemmagjorda kanelbullar i frysen :)
Sen är det dethära med present. Jag har verkligen ingen aning vad jag ska köpa till honom.. =/ Varför är det alltid så svårt att köra present till gubben?
Vad köper man till någon som redan har allt liksom?
Någon som har något förslag?

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Ja, när jag ändå är igång så kan jag ju berätta lite om praktiken som började i måndags.
Som ni alla redan vet är jag sjukt rädd för utvecklingsstörda människor. Då kan man ju fråga sig varför jag läser denna kursen? Anledningen är först och främst pengar, de måste man ha. Sen vill jag övervinna min rädsla för dessa människor. Jag vill bredda mina kunskaper och kunna jobba med både äldre människor och de som har en utvecklingsstörning. Inte bara vara fast på ett spår liksom..
I alla fall, när jag närmar mig praktikplatsen kl. 11.50 känner jag att en lätt panikattack börjar komma. Skärp dig nu, tänkte jag. Och jag försökte verkligen. Jag ville verkligen.
Hela dagen, från kl 12-20 kände jag ren och skär panik. Jag ville springa skrikandes därifrån, hela världen snurrade, pulsen låg på minst 200 slag/minut, jag frös med svettades samtidigt och det kändes som om jag fick kämpa för varje andetag. Men jag härdade ut och halv åtta fick jag gå hem.
Jag klarade inte av detta, inte den nivån av utvecklingsstörning. Så ännu en gång i livet fick jag se mig besegrad. Tog telefonen och ringde min lärare och berättade allt. Hon förstod och sa att vi skulle ordna en annan praktikplats, en med lindrigt utvecklingsstörda.
Ringde även till praktikplatsen när jag hade lugnat ner mig och berättade för dem. Och de förstod, verkligen. Den personalen är den absolut bästa jag någonsin har varit med om. Jag har aldrig känt mig så välkommen som jag gjorde där. De var helt fantastiska. Iaf, de förstod och tyckte synd om mig och frågade varför jag inte sa något under dagen. Som sagt, jag vill verkligen!

I vissa ögon kan detta verka sjukt löjligt, nästan skrattretande. Tro mig, jag har ofta skrattat åt mig själv för jag tycker det är löjligt. Men jag kan verkligen inte hjälpa det. Detta är sjukt jobbigt och jag känner mig hemsk mot utvecklingsstörda människor.
Jag jobbar verkligen på att övervinna detta och jag har inte gett upp. Nej då, på måndag provar jag att vara på Nya Stan istället. Hoppas på att det kommer gå mycket bättre. Håll tummarna för mig!