Försöker ta nya tag, få ny energi. Få upp mitt humör igen.
Jag vet inte om det beror på denna kalla, mörka Novembermånad, men jag känner att jag inte riktigt är mig själv. Jag är heldeppig. Ingenting är roligt. Nästan allt känns jobbigt. Det känns som om jag bara vill pausa hela världen och gå och lägga mig i sängen och dra täcket långt upp över huvudet. Stanna där och komma på något sätt att vrida tillbaka tiden lite. Eller vrida den framåt.?

Igår hade jag en riktigt dålig dag. I stort sett från det jag vaknade tills sent, sent framåt nattetimmarna var jag på jättedåligt humör. Jag kände mig arg, ledsen, besviken. Varför vet jag inte. Allt var bara allmänt jobbigt.
Sen, när jag satt på köksgolvet uppkrupen i Viktors knä fick jag ännu en käftsmäll. Skatten på bilen skulle redan varit betald! Och den var på 1700 spänn och det finns inte en chans i världen att jag skulle kunna betala den.
Så där satt jag och insåg att jag inte får köra min bil och bröt ihop ännu mer.
Fick sedan ett sms av mamma. Hon och pappa la ihop till skatten på bilen. Självklart började jag småböla igen för att de är så underbara! Tack älskade ni.
Hela kvällen var i stort sett en berg-och-dal-bana. Ena stunden kunde jag skratta och skoja, nästa stund brast allt igen.

Idag sitter jag och är arg på mig själv. Jag kunde väl fått psykbryt idag istället?
Viktor har åkt till Malmö på någon utbildning idag och stannar där till imorgon för att åka vidare till Göteborg och sen London. Och han kommer inte hem förrän Onsdag kväll.
Kunde jag då inte hållt mig tills idag och tagit till vara på vår sista kväll innan han åkte? Och haft ett bra humör istället?

Jag tror hans resa var en del av allt som gör mig så ledsen och känner sån hopplöshet.
Han jobbar jättemycket och jag tycker vi träffas lite som det är och nu ska han vara borta från mig i 7 dagar. Tror det var rädsla för ensamhet och saknaden efter min sambo som deppade mig lite.
Samtidigt är jag glad att jag inte bröt ihop idag. Då hade jag inte haft Viktor som hållt om mig, klappat mig på kinden och pussat på mig. Och då hade det bara varit ännu värre.
Jag behövde honom igår, verkligen. Han lyfter upp mig när jag har en jobbig dag, han försöker få mig se ljuset när allt känns mörkt, han ger mig hopp på att allt blir bra när det känns hopplöst. Han är min klippa, min hjälte. Mitt allt.

Andra faktorer som också gjort mig väldigt depp på senaste är bl.a. att jag sitter i lägenheten själv. Instängd. Låst.
Mycket som gör mig "inlåst" är faktiskt Theia. Hon behöver uppmärksamhet, sällskap. Hon är bara en valp och hon kan inte lämnas själv ännu. Visserligen har jag inte tränat henne att vara själv. Det känns ingen mening att börja med ensamhets-träningen innan vi flyttar till stan. Tror bara jag får börja om från början då.?
Pengar, det är en annan faktor. Jag är nästan helt pank. Fattig som en kyrkråtta.
Jag har ingen möjlighet att ta ett jobb. Inte ännu, som sagt inte innan Theisan kan vara själv. Detta är ju faktiskt mitt eget fel. Delvis. Men det tär mycket, mycket på psyket att vara pank...
Nästa grej som delvis är sjukt jobbig är flytten till stan. Visst fan ska det bli skönt att komma bort från detta ghetto a.k.a chinatown, men jag kommer sakna min älskade Sis!
Att inte ha henne en trappa ner, träffa henne flera gånger om dagen, bara springa ner när jag behöver prata eller bara vill ta en spontanfika... Det är sjukt jobbigt.
Det finns även en rädsla, som även hon känner, om att vi kommer tappa kontakten. Igen.. Det får bara inte hända. Det ska inte hända, det ska vi se till.
Men rädslan finns ändå där...
Och ja, rädsla för ensamhet...

Mycket är deppigt nu. Hel snurrigt. Jobbigt.
Men allt kommer bli bra. Till slut.
Jag har de bästa i mitt liv som hjälper mig, stöttar mig, lyfter mig.
Ni vet vilka ni är och ni betyder mest!

Nu har jag skrivit av mig mycket. Nu ska jag försöka släppa detta, lite.
Försöka ta nya tag och hitta ny energi. Hitta gnistan igen. Hitta mig.