För ett år sen...

För ett år sedan, exakt idag, satt vi hemma med en 8 veckors mini-Theia :)

Natten till den 19/9-10 blev det inte mycket sömn. Väntan och längtan var olidlig!
Men förmiddagen kom, vi körde och röstade fort som attan och flög sen in i bilen och körde utav fasen ner till Åstorp. Och där kom hon, vår lilla tjej. Det sötaste av det söta. En riktig liten skrynkelpåse!
Papper skrevs, pengar flög iväg och Theia låg i husses famn och tuggade på fingrarna och pussades.
Äntligen var hon vår!
Hon blev jätte ledsen precis när vi kört, pep och pep. Efter 10 minuter rullade hon ihop sig i en boll i Viktors knä och sov hela vägen hem. Och nu började vårt liv som hundägare.

Det har varit så mycket upp och ned, med och motgångar, skratt och gråt.
Redan efter två veckor fick vi köra till Växjö Djursjukhus där hon fick tillbringa två hela dagar med dropp eftersom hon var som en liten dammsugare ute. Något hon hade fått i sig fick magen att slå bakut.
Det löste sig hyfsat smärtfritt och hon fyllde alla dagar med bus, galenskaper och skratt.

Vi flyttade från Asarum in till stan. Och det var verkligen inte lätt att packa ner ett helt hem med en nyfiken 4 månaders valp som skulle krypa ner i varenda kartong, smaka på alla tidningspapper, trycka nosen mot all tejp.. Ja, ni kan ju bara tänka er.
Men in till stan kom vi. Baksida, 200 meter till skogen, 10 minuters gångavstånd in till city.. Ja helt perfekt för en hund. Det enda som slåt detta är ett hus.
Här har hon det bra. Jagar pinnar i skogen, badar i lerpölar, gräver upp halva gräsmattan, charmar grannskapet, äter glass på torget, badar i Näsviken och lever livet.

Det har blivit ett par vändor till Växjö på senaste pga utslag på magen vilket har påbörjat en utredning för allergi. Det kommer bli krävande. Det kommer ta lång tid. Det kommer bli dyrt. Det kommer bli fler vändor till Växjö framöver. Det är ingen dans på rosor.
Men vad gör man inte för sin fyrbenta vän som får en att slita sitt hår, tappa humöret, skratta så tårarna sprutar, tittar på en så man blir alldeles varm och som i de sämsta lägena får en att le? Du gör allt och lite till.

Allt för vår älskade tjej! Vår finaste Amstaff!

      

      

     

                                      

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0