Det är rätt konstigt. Nästan hela livet har jag varit "nummer 2". Jag känner mig liksom bortprioriterad, att jag inte är värd lika mycket.
Vad och hur jag än gör känns det som om det aldrig är nog..

Är inte jag lika viktig och värd lika mycket? Nej, det har aldrig känts så. Idag var ytterligare ett tillfälle som "bevisade" det. Du lovade mig att vi skulle köra och äta, tillsammans, du och jag, när Viktor kört till jobbet.
Sen får jag telefonsamtal när jag ligger och myser med Viktor, om att ni ska köra N U för att H A N är hungrig. Ja men vafan!? JAG då!? Jag har ätit 2 pannkakor på hela jävla dagen! Tror du inte jag är hungrig!!??
Nej men det spelar ingen roll. Du tyckte jag skulle köra och äta själv eller ta mat med mig hem från stan som är iskall innan jag hunnit hem, allt bara för att H A N är nummer ett.
Jag blir så jävla besviken.
Aldrig att jag går och sätter mig och äter ENSAM. Och jag tar då fan inte och betalar för mat som jag ska behöva äta KALL!

Och inte nog med det, så fort jag ber om minsta lilla tjänst, vad som, nej då ska jag alltid anpassa mig efter alla andra. Men så fort H A N snurrar till med lillfingret, då ligger hela jävla världen för hans fötter och du släpper allt för att tillfredsställa ettan.
Om du kunde, hade du plockat ner himlen åt honom för länge sen.
Alltid har det varit så och det kommer alltid att vara så.
Och nu är jag jävligt trött på detta.....

Åh, jag behöver komma bort från Mörrum, Karlshamns Kommun, Blekinge Län, Sverige!
Jag vill utomlands! Slippa tänka på allt, slippa bry sig, att få känna sig som Nummer Ett. Bara för en vecka...

Ibland undrar jag om jag har delvis gjort mig själv till "nummer 2".?
Jag kan inte komma ihåg när jag sist satte mig själv före alla andra..
Jag är så jävla mån om alla andra, att de ska må bra, få allt och bli behandlade som de förtjänar, att de ska ha det så bra som möjligt. Men mitt i allt detta glömmer jag bort mig själv..

Ja, jag hade både blivit bortprioriterad och prioriterat bort mig själv..
Hur bryter jag detta mönstret? Det börjar äta upp mig, inifrån och ut....