Ja, och så var jag hemma själv igen. Dock inte bara för en natt eller två, utan i hela två veckor! Fattar ni? TVÅ VECKOR! Det är fjorton dagar. FJORTON!!!

Imorse lämnade jag Viktor på flygplatsen vid 8.45-tiden.
Som ni alla vet avskyr jag att vara ensam, framför allt på nätterna. Det är det värsta jag vet. Jag behöver Viktors trygga famn att krypa ner i, ligga nära och känna hans värme, se honom när jag vaknar på morgonen. Bara veta och känna att han ligger där. Ja, det är konstigt vad kärleken kan göra en knasig. 
I alla fall. När han gick in genom gaten, vände sig om och kastade iväg en slängkyss kände jag hur hjärtat sjönk, tårarna trängde upp i ögonen samtidigt som jag insåg hur sjukt jävla länge det är tills han kommer hem. 

Satt kvar innanför dörrarna och väntade på pappa som skulle landa vid 9.30. Jag satt alltså själv i ca 40 minuter och räknade dagarna om och om igen tills den 16:e.
Och med tanke på hur länge de 40 minuterna kändes vill jag inte veta hur lång tid dessa två veckorna kommer kännas.