Igår kväll när jag och Theia skulle ut på kvällspromenad trodde jag helt seriöst att jag skulle dö. Dö av skräck!

Som de flesta vet är jag sjukligt rädd för grodor och paddor.
När vi gått ca 500 meter stannar Theia och jag väntar lugnt och stilla.
Helt plötsligt hör jag "sklafs, sklafs, sklafs" bakom mig. Jag riktigt känner paniken stiga och vänder mig så sakta jag kan och där, 15 centimeter från mina fötter, sitter den fetaste paddjävlen jag någonsin sett!
Jag skriker rätt ut och jag tror halva Karlshamn hörde mig, släpper kopplet och springer iväg i ren panik samtidigt som jag börjar böla.
Theia kommer farandes efter och undrar nog vad i hela helvete jag håller på med.
Helst av allt hade jag velat gå hem igen, men med en hund som behöver rastas är det ju inte mycket att be för.
Vi fortsätter att gå, möter 2 små grodor som fick mig att hoppa högt och efter ca 1-5 kilometer kommer nästa skräckscenario. Ännu en fetpadda kommer krälandes som mig, likt ett monster i en skräckfilm. Något som borde dött ut samtidigt som dinosaurierna.
Återigen fick jag panik och övervägde om jag skulle gå en omväg för att slippa gå förbi detta lilla äckel.
Samlade mod till mig och gick förbi med hjärtat högt upp i halsen och var livrädd för att han skulle hoppa på mig.
Theia fick gå närmast paddskrället. För om han hoppade skulle han då fan inte hoppa på mig. Det var liksom "rädda sig den som kan".
Efter mycket skrik, panik och hoppande kom vi äntligen hem.
Och ja, vi överlevde. Efter många om och men.